Setbacks

Jag hade inte förväntat mig att det här 54-åriga skeppet skulle gå att ändra kurs på, på en och samma dag, motgångar är och blir en del av livet. Det började för en vecka sedan då jag hittade en godispåse i skafferiet. Det tog två dagar att äta upp den. Det tog inte en dag, utan två. Det lustiga är att jag reflekterade för mig själv om att det inte mättade, och första dagen bytte jag ut godiset mot crunchy müsli istället. Båda dagarna hade jag ätit mat innan, så jag kompenserade inte en måltid utan jag hade ett sockersug. Senare samma vecka mölade jag i mig en liten påse med chips tillsammans med hundarna.

Nå, det är ju inte hela världen. Med nya vanor och ett lite mer hälsosamt liv skall det ju finnas utrymme för godis och chips också, men i mer balanserad form än vad det var tidigare. Så jag borde inte få skuldkänslor eller hur?

Sen, när man är lite över 50 så har man andra förpliktelser och måsten än när man var 20-25, vilket innebär att det faktiskt är svårt att komma till gymmet under veckosluten därför att det skall göras trädgårdsarbeten, ordnas med båten, fixas på landet, huset skall städas, det skall veckohandlas osv. Det här resulterade i två saker:

1. Jag fick mer skuldkänslor eftersom jag bara kom till gymmet för ett styrke pass och ett konditionspass. Veckan innan blev det bara ett pass. Men, den "dolda" träningen var att en båtställning blev byggd samt en hel dags trrädgårdsarbete då häcken klipptes ned 1-1,5 m. 
2. Jag köpte mig en smartwatch för att hålla reda på mina steg, för om jag inte kommer iväg till gymmet kan jag ändå visa åt mig själv att jag faktiskt rör mig. Det som förvånade mig var att jag faktiskt rör mig, i steg, åtminstone 2-3 gånger så mycket än vad jag trodde.

Jag har ju lyxen att jobba hemifrån, jag behöver inte "gå" till jobbet. Jag trodde jag skulle få ihop 1500-2000 steg (många av mina elever fick aldrig mer då vi införde steg-utmaningar åt dem). Men det blir mellan 5000-6000 steg om dagen. Det är fortfarande en bra bit bort från 10000 eller ens de hoppeliga 7500. Men att bli medveten är det första steget.

Jag misstänker att mycket av mina skuldkänslor kom från att jag inte fick ihop mina träningspass som jag satt som mål åt mig själv. Sen när man står där, med ett sötsug som heter duga, och tänker på att man förlorat 3 cm, så känns det än värre - som att man förstör vad man byggt upp. Men samtidigt så måste ju även skräpmat ha en liten plats i livet. Komplicerat det där...