Så mycket svett kostar bullen!

 

Igår till fikat så unnade vi oss en donuts. Det är ju inte varje dag vi har sån lyx numera, med det här nya livet med nya vanor. Och så började genast det där inlärda beteendet glida upp till ytan. "Äter jag den här så måste jag motionera si och så mycket..."

Det är ju egentligen ett rätt vidrigt sätt att marknadsföra välmående och hälsa. Odla ett dåligt samvete för att motivera folk att börja träna liksom? Borde det inte marknadsföras på det omvända sättet?

Om du tränar och motionerar regelbundet så kan du då och då unna dig den där bullen (eller wienerbrödet). Åtminstone jag upplever den vinklingen som betydligt mer motiverande. Och framför allt mer positiv - jag behöver inte känna mig som en stor fet gris om jag så skulle titta på nåt onyttigt, istället vet jag att jag skulle kunna äta en med gott samvete.

Därför att, det här är liksom en visdom som Emil sagt. Om jag säger nej till allt, hur länge kommer jag orka med det? Ingen vettig människa orkar ju leva så i längden, och då blir ditt träningsförsök en punktmarkering, liksom för övrigt din "bantning". 

Tänk om man hade börjat i andra ändan av kalorierna?

Min kropp behöver 3600 kalorier, då är jag i balans. Om jag minskar till 3100 kcal, då börjar jag bränna fett. Men där, i just skillnaden, finns det ju ett utrymme för en kanelbulle på 151 kcal (enligt tabellen ovan). Med detta resonemanget hade jag faktiskt kunna känna mig som en vinnare, trots att jag ätit en kanelbulle.