Att leva som man lär

Utan reflektion sker ingen förändring. Eller kanske mer exakt, utan reflektion sker ingen märkbar förändring. Livslångt lärande, något som skall genomsyra livets alla skeenden, är svårt att uppnå om man inte stannar upp och reflekterar.

Jag till vänster, Om nån skulle undra.

Att mäta en förändring är svårt utan en startpunkt. Man måste ha nåt att utgå från, för att se förändringen eller utvecklingen. 

När jag var 20 och gjorde min värnplikt så kunde jag gömma mig i skuggan av ett rep. 2.02 m och 70-73 kg. 

Bröst och bringa som en frukostflinga.

När jag senare började jobba som vakt i polisarresten så förstod jag att jag måste börja bygga upp mig. Den här bilden från värnplikten agerade som nån sorts startpunkt, tillsammans med min vikt. Självbilden var inte så bra, jag kände mig som en flaggstång som svajar i hård vind.

Några år senare hade jag kommit en bra bit på väg. Samma längd, massor av timmar i gym i kombination med både konditionsträning och kampsport (judo + escrima) började jag växa till mig.

Jag var smart nog att infoga en start position (julen 1990) med en utvärderingspunkt (1997) och de två bilderna tillsammans har många gånger fungerat som både utvärdering och reflektion.

Det är 30 kg skillnad på de två bilderna. Och hållningen är en helt annan.

Men efter milleniumskiftet kom jag till en punkt där jag inte längre visste hur jag skulle motivera mig själv att fortsätta träna. Målet jaghade satt upp åt mig själv var uppnått. 

Under tiden på gränspolisen 2001-2007 hade jag bara svårare och svårare att motivera mig själv att gå till gymmet. Vilket mål skall jag ha? Varför skall jag träna? Och jag började tänka som Kalle Anka. Hellre välgödd och gillad, än sprängd och grillad.

2017 dog min pappa - som jag stod väldigt nära - hastigt och oväntat i en galopperande aggressiv cancer. Det här utlöste en depression och den medicinen jag fick - och som hjälpte mig - har bieffekten viktökning. Så under de följande 5 åren så kämpade jag med vardagen och försökte intala mig hela tiden att allt har sin tid. När jag är frisk, eller rättare sagt, när jag mår så bra att jag kan ta tag i mitt välmående igen, så skall träningen bli en del av min vardag. Om man skall sammanfatta mig i några väl valda ord, så ansåg jag mig vara i form. Rund är en form.

2022 var jag redo. Trodde jag. Men gymmet jag hade spanat in flyttade plötsligt och all motivation dog. Sen fick jag en tia-attack och mer medicin. Högt blodtryck, hög kolestrol och blodförtunning. Holy shit!

Tyvärr gick det inte att börja träna bara sådär, osäkerheten infann sig. Om jag går till ett gym, hur mycket kommer folk inte att glo? Och personliga tränare, vad kommer de tänka? Herregud, vad har han gjort med sin kropp???

För 2 månader sedan ställde jag mig på vågen för första gången sedan jag fick min depression. Jag väger dubbelt så mycket som när jag var 20 år. 

Men nu vet jag bättre, mitt mål är inte att nå en viss kroppsvikt eller att maxa x kg i bänkpress, utan nu är mitt mål mycket större, mycket enklare, mycket mer konkret men ändå fullt med utmaningar: Att må bättre och leva lite längre.

Det nya gymmet, nybyggt, nyöppnat, ligger i vår mataffär. Svårt att undvika.

Den första personen som mötte mig var en gammal elev, som mer eller mindre erbjöd sig att hjälpa mig som jag hjälpte honom. Under det mötet, som kanske varade i 3 minuter, ändrade jag helt uppfattning om personliga tränare. Jag kände mig välkommen, sedd, jag kände mig förstådd, inte dömd. Jag kände att jag kommer få hjälp att nå realistiska mål och jag förstodd senare att vi jobbar mot ett par tre konkreta och lätta mål i omgångar eftersom vi inte gör en punktinsats utan en förändring med nya mer hälsosammare vanor.

I alla de kurser jag bygger är kritisk självutvärdering och reflektioner A och O. Samma saker som jag predikar själv är det nu dags att själv börja leva efter. Genom att se möjligheter i svårigheter tror jag att förändringens vind är på väg.

Tack Emil!